Sommarställe  Gamla tider  Bilder  Sandtorp  Tankar från en älgmiddag

Gamla tider

Vid tiden för freden i Stettin 1570 fanns en bergsman i Noraskog vid namn Jöns Hansson. Hans stamfader hade likt Folke Filbyter dragit från kusten inåt landet i sökandet efter odlingsbar mark och  hade kommit till sjön Vikern i Nora Bergslag av Västmanland. Nämnda sjö hade lockat med fagra stränder och en stor rikedom på fisk och lockat honom att där slå ner sina bopålar. Hans släkt hade sedermera stannat på den plats, där stamfadern slagit sig ner, fiskat och odlat samt släpat myrmalm från sjöar och tjärnar samt förvandlat den till järn.  Ett strävsamt och sparsamt liv i förening med klok beräkning hade gjort att släkten vid tiden för Elfsborgs första lösens utbetalande var den förmögnaste i hela Nora socken som då innefattade även det nuvarande Vikers kapellag.  Jöns Hansson var den som fick fick betala största skattebeloppet av bergsmännen i Noraskog vid skatteindrivningen  till ersättning till Danskarna för fästningen Elfsborg.
 Den gård stamfadern hade skapat hade alltid gått i arv från far till son vilket så även blev förhållandet när Jöns Hansson gick till sina fäder.

År 1625 sattes jorden i Nora socken i mantal och det mantal som ca 100 år senare fick nr 4 bestod av ägor dels i egentliga Gammelviker och dels av en udde i sjön Vikern  med namnet Kopparskallen. Ehuru mycket talar för att  gårdens byggnader voro uppförda på den senare delen, har detta dock ej kunnat fastställas.  Ägare till hemmanet var Måns Olofsson, ättling till Jöns Hansson. Vid Måns Olofssons död 1678 övertog sonen Peder Månsson gården.

En syster till Peder Månsson vid namn Enborg blev i sitt andra gifte förmäld med Frans Torbjönsson till Vikersgården, sonen av Torbjörn Fransson-Ekestubbe, om vars deltagande i 30-åriga kriget så många sägner bevarats inom släkten.

Det var under svårartade betingelser, som den unge Per eller Peder Månsson övertog  sina fäders gård. Först skulle han utlösa sin faders syskon ur gården, därefter måste han träffa överenskommelse med sina egna syskon rörande arvsförhållandena. Lyckligtvis levde hans moder ännu och bistod honom med såväl hemmets som gårdens skötsel.

Det var icke endast de inre förhållandena som voro hårda för Per Månsson vid gårdens övertagande. De svåra och tätt förekommande krigen krävde stora skatter av den svenska allmogen. Peder Månsson synes dock ha varit skicklig i bergshantering och välståndet trivdes på hans gård. Förutom brytning och framställning av järn bearbetade han också en malmfyndighet vid Kopparskallen som innehöll silver och koppar.  Per Månsson gifte sig  omkring 1680 med bergsmansdottern Ingrid Gottskalksdotter. Deras äldsta barn som uppnådde vuxen ålder voro en dotter Anna född 1686 och sönerna Daniel och Olof av vilka den förstnämnda var född 1695.

Peder Månsson dog i början av 1700-talet och vid hans död voro sönerna inte komna till mogen ålder, men hans efterlevande maka, den kraftiga Ingrid Gottskalksdotter skötte gården med stadig hand. Det var under de åren inte så ovanligt att de svenska gårdarna sköttes av kvinnor eftersom männen utkallats i Karl XIIs krig. Omkring 1720 gifte sig Daniel Persson med bergsmansdottern Catarina Andersdotter från Noor och övertog samtidigt gården. Det var även då bistra tider för allmogen. Landet var utarmat efter de ständiga krigen och de tyngsta bördorna vältrades som vanligt av de maktägande över bondeklassen. Men svårigheterna hade för släkten alltid funnits till för att övervinnas och så blev förhållandet även för Daniel Persson.

Brodern Olof utlöstes ur gården och övertog en annan gård i Gamla Viker och blev också bergsman.

Ingrid Gottskalkdotter och Daniels syster Anna stannade bägge kvar på gården till sin död. Catarina Andersdotter avled barnlös 1732. Ingrid Gottskalkdotter dog 1738 och  Daniel och hans  syster Anna levde ensamma på gården.

1740 19 februari gifter sig Daniel Persson med bergsmansdottern Britta Pehrsdotter från Gamla Viker. I detta äktenskap föddes en dotter, Elisa och 5 söner av vilka samtliga utom sonen Daniel dog i späd ålder. Daniel var född 1747 och 1752 dör hans far endast 58 år gammal. Britta Pehrsdotter gifter om sig med Erik Andersson från Järnboås född 1725. På gården fanns också en dräng och en piga samt Daniel Perssons syster Anna.

1769 gifter sig Daniel Danielsson med Margareta Olovsdotter, dotter till bergsmannen Olov Andersson i Älfhyttan. Erik Andersson och Daniel Danielsson bor med sina hustrur på gården. Gamla Vikers hytta började bli omodern och byggdes om 1785 men lades ner några år därefter varvid tackjärnstillverkningen överflyttades till Skrekarhyttan

11 barn föddes i äktenskapet mellan Daniel Danielsson och Margareta Olovsdotter men endast 3 levde till vuxen ålder, nämligen Erik född 29/10 1771, uppkallad efter styvfadern till Daniel Danielsson, Olof född 22/12 1774 och Margareta född 4/10 1788. De övriga barnen dogo vid mycket späd ålder.

Margareta Olofsdotter avled 13/4 1809. Daniel Danielssons dödsår är obekant men enligt husförhörsboken befanns han i Gamla Viker 1820. (Anm. Uppgifter finns om att ha avled 18/7 1838)

Vid Margareta Olofsdotters död fick dottern Margareta som då var 21 år gammal taga hand om hemmets skötsel. Året därpå, den 15 juni, gifte sig sonen Olof med bergsmansdottern Britta Ersdotter från Skrekarhyttan född 14/7 1788, medan den äldre sonen Erik gifte sig först 25/4 1813 med bergsmansdottern Helena Catarina  (Lena Cajsa) Persdotter/Ekestubbe från Vikersgården, Lena Cajsas födelsedatum är 30/6 1793.  Samma år den 3/4  hade även Margareta gift sig med bergsmanssonen Israel Israelsson från Gamla Viker född 18/9 1783,

Den gamla gården uppdelades nu mellan sönerna Erik och Olof så att de fick varsitt halva hemman eller mantal. Den förstnämnda fick Kopparkallen på sin lott medan Olof fick i Gamla Viker, där han uppförde åt sig en bostadsbyggnad, som fortfarande kvarstår och bebos.

Gården i Gamla Viker

Då sagda gård uppfördes insattes i densamma bland annat eldstäder tvenne gjutna kakelugnar, av vilka den ena hade Olofs namn ingjutet och den andra hans hustrus. Ifrågavarande ugnar flyttades för bara några år sedan ut från rummen och torde fortfarande förvaras vid gården. (Anm. Olof och hans hustru Brita fick anges ha fått fem barn: Erik född 11/3 1812, Lars född 5/5 1816, Brita Stina född 29/9 1820, Anders Gustaf född 30/9 1825 och Peter född 21/11 1827. I fortsättningen av texten anges  endast Erik som fortsättning på denna släktgren?)

Vid Olof Danielssons död (Anm 3/5 1837) övergick gården till sonen Erik Olsson född 11/7 1812 och gift med Katarina Nilsdotter född 29/10 1813. I detta äktenskap föddes 8 barn, varav dock endast två, sönerna Erik Eriksson född 31/8 1839 och Per Eriksson född 16/10 1851 uppnådde mogen ålder. Den äldste av sönerna Erik som enligt bergsmanssed skulle övertaga sin faders gård, var mycket skicklig både i framställning som försäljning av järn. Redan som barn visade han tydliga affärsanlag och det berättas att hans fader, som iakttog hans bytesaffärer med andra pojkar en gång skulle ha frågat honom: “Vad skall det bli av dig då du blir stor?” Gossen skulle då helt frankt ha svarat: “Antingen herre eller pank”. Med herre ansåg han antagligen förmögen och hans dröm i den vägen gick även i uppfyllelse. Han avled den 31/3 1900 och var då ägare av ett större gods i Skrekarhyttan samt ett stort antal bergsmansgårdar. Bouppteckningen efter honom visade en behållning på 1 000 000 kr.

Hans broder Per Eriksson 18/6 1826 som disponent för Hofors bruk i Gästrikland och hans efterlämnade förmögenhet utgjorde enligt bouppteckningen 5 492 072,61 kr. Han testamerade vid sin död sin gård till det allmänna och hans förmögenhet i övrigt uppdelades i tvenne fonder, en för Gästrikland och en för Örebro läns västmanlandsdel – av vilken avkastningen varje år utdelas till vissa behövande personer efter ansökan.  Såväl Per Eriksson som hans broder avledo ogifta, ehuru Per var frånskild.

(Anm. Erik Olsson dog 25 /4 1863. Erik fyttar till Skrekarhyttan 1864 och Per och Katrina? 1868. Samma år inflyttar till gården i Gammelviker Karl Johan Larsson med familj från Vintrosa. 1878  utflyttar de till Dunkers församling i Södermanlands län och Karl Johan Gustafsson med familj från Skrekarhyttan flyttar in i gården. 1887 flyttar de till Gamla Viker 5 7/8 och  Frans Ersson med familj flyttar in i gården. 1906 flyttar de ut och Per Imanuel Eriksson och hustrun Hanna Eriksson flyttar in. De får två barn: Nils-Erik född 1907 och Ella Katarina född 1908. Nils-Erik övertar brukandet av gården. Ella gifter sig med järnvägsman Rickard Buske som bor med sina föräldrar i ett av husen på Kopparskallen)

Då Olof Danielssons gren av den gamla bergsmanssläkten sålunda utslocknat högt uppe på samhällsstegen, blev förhållandet vad beträffar Erik Danielssons gren i mer än ett avseenden det raka motsatsen.

Erik blev  i likhet med sin fader,  skicklig i järnhanteringen. Förutom  i Skrekarhyttan ägde han andela i hyttor längre norrut i Nora socken (Noors masugnar). Han åtnjöt även stort anseende i sin hemtrakt. I äktenskapet med Lena-Kajsa Persdotter/Ekestubbe föddes 4 barn: Johan född 9/12 1816, Anna Greta född 3/2 1819, Anders född 29/1 1822 och Per född 18/1 1827. (se utdrag ur husförhörslängden 1821-1830)
Erik konstaterade att han hade stora tillgångar på kalksten på sina ägor. Kalksten eller “lim” användes vid hyttorna vid framställning av järn. När hans söner växte upp och kunde delta i arbetet bröts lim och roddes i pråmar på sjön Vikern och Saxen till Västgöthyttan där den försåldes. Erik var också mycket intresserad av  fiske. Uppväxt som han var vid sjön Vikern och väl kände denna sjö, visste han precis vart han skulle vända sig för att få de största fångsterna av vattnets fjällklädda invånare. Hans fiskelycka som nästan var sagolik, hade bland befolkningen skaffat honom ryktet att kunna trolla. Vid ett tillfälle under hans sista levnadsår skulle hans hustru ha ett större kalas, till vilket släkten i Vikergården och Gamla Viker m. fl. inbjudits. Dagen före kalaset hade sönerna sänts ut på sjön för att skaffa fisk. På kvällen återvände de trötta och modstulna och förklarade att det var omöjligt att få någon fisk. Lena-Cajsa befann sig nu i en svår belägenhet. Hon hade nämligen väntat sig att sönerna skulle komma hem med fisk till kalaset. Att sända återbud till de redan inbjudna gästerna var en utväg som hon inte gärna ville använda sig av, allrahelst som kalaset i övrigt var väl förberett. Den gamle Erik Danielsson gick då själv till sjön tillsammans med yngste sonen och gjorde ett notvarp utanför stranden till Kopparskallen. Då noten skulle dras visade det sig att påsen till densamma var full av stor och vacker fisk. Den gamle fick vid indragningen av noten anstränga sig så att blod rann från  händerna på honom, men Lena-Cajsas kalas var räddat. Lena-Cajsa var mycket stolt över sin släkt. Sägnerna om hennes stamfader Torbjörn Ekestubbes deltagande i trettioåriga kriget har berättats släktled efter släktled, och under mörka och under långa och mörka vinterkvällar förtäljde hon dem för sina barn och barnbarn och på samma sätt har hennes efterkommande bevarat sägnerna in i sena tider. Hennes förfäder hade år 1765 åberopat det för deras stamfader torbjörn Pedersson av Våla den av 26 april 1544 det av Gustaf Vasa utfärdade adelsbrevet samt sökt säte och stämma på Riddarhuset, men som ätten inte varit introducerad, trots att sköldebrevet den 25 mars 1626 förnyats för Frans Torbjörnsson, blev deras ansökan avslagen. Då hennes släkt var en av de förnämsta i orten ville emmelertid Cajsa-Lena leva i enlighet med sitt stånd och då Erik Danielsson alltid varit klok i sina beräkningar tillät även de goda tiderna och inkomsterna detta. Erik Danielssons söner voro kraftiga och styva i allt kroppsarbete men även enligt den tidens sed styva i att “festa”. De gingo under namnet “Kopparskallepojkarna” och deras kolossala kroppskrafter voro väl kända och fruktade i bygden. Anders var den kraftigaste och det berättas att han ensam vid en logdans slog ner ett 40-tal andra ynglingar och slutligen “körde” ut dem från logen. en annan händelse vittnar om anders onaturliga kroppskrafter och oförvägenhet och lever ännu kvar. Han var en dag sysselsatt med huggning av kolved invid en sjö. Under en paus i arbetet fick han se en älg, som kastade sig i vattnet för att simma över sjön från den motsatta stranden. Han visste på grund av sina tidigare iakttagelser att älgen brukade gå upp ur vattnet just på den plats, där han för tillfället hade sitt arbete. Anders första ingivelse var att döda älgen då den kom skulle gå upp ur vattnet men hade ej något annat vapen än en yxa som under alla förhållanden var ett kraftigt vapen men som dock icke lämpade sig för älgjakt, Han dolde sig emellertid bakom en buske vid stranden och inväntade älgens ankomst och då djuret stod i begrepp att kliva upp ur vattnet högg han med hela sin kraft yxan i älgens bog. Nu uppstod en fruktansvärd kamp. Älgen som förföljdes av hundar och nödvändigt ville in i den skyddande skogen gjorde våldsamma försök att uppnå sitt syftemål, men Anders släppte den aldrig upp ur vattnet. Älgens långa framben susade i livsfarlig närhet av Anders kropp, och det blodfärgade vattnet stänkte i väldiga kaskader i luften. Varje gång Anders sprang fram för att utdela sitt hugg var han i överhängande fara att träffas av älgens kraftiga ben. Bullret från den gigantiska striden hade lockat andra människor till platsen, som dolda bakom buskarna, anders ovetande åsågo hur älgen slutligen dukade under och Anders tog vara på köttet. Dagen därpå var länsmannen på besök i Kopparskallen och Anders fick vid tinget i Nora svara för sin stolta men olagliga bravad.

Den 3 oktober 1844 gifte sig Erik Danielssons dotter Anna-Greta med Lars Larsson från Noor. Även han var en kraftig karl och den i gamla tider i drängstugorna mycket utövade sporten “dra fingerkrok” var han oövervinnelig. På grund av denna hans egenskap gick han under benämningen “Sinkan från Vikern”. Följande skildring från hans bröllop vittnar inte endast om hans styrka utan även den mentalitet som präglade den tidens bergsmän. Lena Cajsa hade beställt middag på hotellet i Nora för ett stort antal inbjudna bröllopsgäster. Bröllopsföljet åkte efter hästar till Nora, brudgummen uppsträckt i en splitter ny bonjour. Det medfördes spritvaror som flitigt avsmakades lite varstans i åkdonen och bröllopsglädjen började redan göra sig märkbar. Då vigseln var över och brudgummen, glad och upprymd, vid brudens sida stegade in i festsalen var maten av någon anledning ännu inte serverad. Brudgummen blev arg och röt: “maten skall vara färdig på bestämd tid” samtidigt som han fick tag i bordsduken och med den ryckte hela servisen i golvet, vilket blev överstrött med porslinsskärvor. Nu uppstod en förfärlig förvirring och serveringspersonalen sprang i förskräckelsen efter polis som också anlände till platsen för att föra brudgummen till finkan. Den tidens polisstyrka i Nora var emellertid ej tillräckig att räta “Sinkan från Viker” ehuru den dock gjorde lovvärda ansträngningar därtill och måste lämna platsen med oförrättat ärende. Av Lars fina bröllopsstass återstod då endast en krage om halsen och en slamsa, utgörande resterna av den nyinköpta bröllopsbonjouren hängande omkring kroppen. Han fick därefter begiva sig till en skräddare och köpa en ny bonjour och i övrigt ordna sin klädsel under tiden som en ny servis anskaffades och borden dukades. Då Lars sedan återvände till sin väntande brud kunde bröllopsmiddagen fortsätta under anständigare former men sagda bröllopsmiddag torde nog blivit ett “” för honom på mer än ett sätt.

År 1850 den 25 mars avled Erik Danielsson. Sonen Johan övertog nu gården men änkan Helena Persdotter undantog husrum på sin livstid samt kosthåll för 6 månader under året. Som egendomen då var gravitationsfri kunde detta undantag intecknas och som händelserna sedan utvecklades var detta lyckligt för Lena-Cajsa emedan hon därigenom tillförsäkrades husrum under sin livstid. Johan eller Jan Ersson hade inte ärvt sin faders kloka beräkning varför den genom sekler skuldfria gården snart började intecknas.

Den 11 juni 1856 gifte sig brodern Per med Stina-Lena Larsdotter född den 2 april 1830 från Noor och syster till ovannämnda Lars Larsson. Per övertog då ett torp tillhörande Kopparskallen och brodern Johan och benämnt Södra Ängatorpet där barmen Per och Karl Johan föddes, den förre 14 nov 1857 och den andre den 19 maj 1860.

Karta över Kopparskallen från 1849

Det verkar finnas tre hus på Kopparskallen

År 1861 gifte sig Anders med Anna-Greta Andersdotter och då han med den äldre broderns rätt övertog Södra Ängatorpet flyttade Per med sin familj till en fastighet i Bengtstorp där hans moder Lena-Cajsa hade ekonomiska intressen. Den 25 juli 1862 föddes här en dotter, Anna Helena. Stina Lena Larsdotter blev aldrig riktigt frisk efter lill-Lenas födelse och den 5 dec samma år avled hon. Året därpå dog även lill-Lena och Per Persson blev ensam med båda sina söner.

Johan och Anders arbetade tillsammans. Johan hade två hästar varmed malm och kol kördes varjämte lim bröts vid Kopparskallen och roddes över sjöarna Vikern och Saxen till Västgöthyttan. Trots det goda arbete de presterade försämrades   ställningen för Johan och då sjukdomen började pressa ner honom blev ställningen så småningom  ohållbar. Vintern 1867 – 1868 blev en fruktansvärd nödvinter med onaturligt mycket snö och inga körförtjänster och sommaren 1868 inträffade det slutliga sammanbrottet. Såväl hemmanet Kopparskallen som Johans all lösa egendom togs då i mät och försåldes på exekutiv auktion av dåvarande länsmannen i orten, rådmannen A. H. Widén och därmed var den gård som i sekler tillhört släkten i en annan persons ägo. Johan dog av sin sjukdom året därpå i februari.

Trots att Lena Cajsa genom sitt undantag behöll husrum på Kopparskallen blev dock tvångsförsäljningen av den gård hon som 20-årig brud inträdde och fört spiran i 55 år var ett hårt slag för henne. Innan hon fick sluta sina dagar  Hon fick även uppleva den sorgen att hennes barndomshem, Vikersgården, som i 300 år tillhört hennes släkt, övergick i annans ägo i det att hennes brorson Anders Perssons frånfälle, egendomen av dödsbodelägarna den 3/2 1872 måste säljas. Johan bodde kvar hos sin moder på Kopparskallen men hans sjukdom förvärrades och 17 nov 1869 avled han.

Anders övertog Kopparskallen på arrende av den nye ägaren. (Anm. Enligt husförhörslängderna bor Israel Henriksson med familj på Kopparskallen 1872 och kanske är den nye ägaren.) Samarbetet mellan Anders och Per fortgick som förut men 1872 gör även den nye ägaren konkurs. (Anm. Det stämmer med att Israel Henriksson detta år flyttar till Kil.) (se utdrag ur Husförhörslängderna) Anders flyttar till Bengtstorp  då han köpt fastigheten där av sin moder och  övertog då den fastighet som Per Ersson brukat. Per såg ingen annan utväg än att flytta till  Mogruvan där han fick arbete. Han hade gift sig för andra gången med Maria Ersdotter från Greksåsar. I detta gifte föddes 5 döttrar och en son. Han dog i blodförgiftning 13 mars 1883 endast 56 år gammal. Hans äldste son, Per antog namnet Hedkvist, gifte sig och  och hade arbetsanställning i Dalkarlbergs gruvor tills han på hösten 1904 avled och efterlämnade en son som fortfarande år 1936 var anställd och boende därstädes.

Per Erssons son, Carl Johan Persson, reste år 1887 till U.S.A. men återvände efter något år och fick arbetsanställning vid Sikbergets gruvor i Grythyttans socken. Han gifte sig därstädes med Amanda Karolina Johansson, född 3 jan. 1868 och dotter till hemmansägaren Johannes Pettersson-Fisk i Hällsjön,  Grythyttans socken och fick 7 söner  och tvenne döttrar.

Utdrag fån Emigranter från  Viker
1887-04-15 från Göteborgs hamn till Bessemer, Michigan

Carl Johan Persson, född 1860-05-19 i Nora socken. Ogift gruvarbetare från Mogruvan, Skrekarhyttan. Han återkom till Sverige redan efter några år och blev först gruvarbetare vid Sikbergets gruvor i Grythyttans socken. Senare köpte han en fastighet vid Gottskalkstorp i Hjulsjö socken som han brukade samtidigt som han arbetade vid Rishöjdbergets gruvor. Han avled där 1928-11-04
.
Källor: Gottfrid Persson (1936): “Släktkrönika om Gammelviker” (opublicerad).

Anders dör 1906 och hans dotter Anna övertog fastigheten i Bengtstorp.

Med Koparskallepojkarnas död hade den urgamla bergsmanssläkten fyllt sin uppgift i Viker och nya uppgifter väntade på släkten i andra trakter. Det var i industrialismens genombrott och bergsmännen började bli överflödiga.  Vad släktens medlemmar betytt för bygdens ekonomiska och kulturella utveckling torde knappast tillräckligt högt uppskattas. Visst är, att de alla varit arbetsamma, ärliga och redbara människor och deras samtida ättlingar kunna känna sig stolta över dem. De moss- och buskbeväxta slagghögarna vid Vikers ödelagda gruvor och bergsmanshyttor äro de monument de själva rest över sitt livsverk och den kutur de varit med om att skapa.

Ovanstående är hämtat från avskrifter av uppteckningar som Gottfrid Persson gjort enligt nedanstående.

Upptecknat efter resultaten av forskningar i kyrko- och domböcker förvarade dels i landsarkivet i Uppsala och dels å pastorsexpeditioner i Vikers och Nora socknar samt efter utdrag ur berättelser av personer inom förenämnda socknar.

Finnmossen i juni 1936
Gottfrid Persson

Randanmärkningar:
Sist i släkten som bott på gården i Gammelviker är Per Erik Eriksson.  Nu bor Per Erik Persson på gården.

Kopparskallen

Inteckning 14 april 1919 skuldebrev av Erland Johansson till Alfred Svensson (7000 kr)

1921  Änkan Anna Svensson säljer till Johan Rickhard Persson

1925 Selma Johansson säljer 15/128 till Oskar Nilsson

Enkan Kristina Katarina Persdotter förbehålles husrum, vedbrand och potatisland enl. köpekontrakt 15 april 1905.

1925 övertar (“numera egare”) Oskar Nilsson resterande 3000 kr skuld.

11 augusti 1930 av Gustaf Eriksson och hans hustru Alice Eriksson till Nora sparbank

David Landström köper 1937 15/128 mantal 4:4 av Oskar Nilsson och Karolina Nilsson.

3 juni 1943 av David Landström

1945 Köper Emil Delin  15/128 4:4 av  David Landström och Hedda Landström

1947 övertar Emil Delin inteckningen

1950 blir inteckningen inlöst